Pensionering

Vilka förväntningar har jag på framtiden? Att äntligen få gör det jag vill? Att kunna resa och vara med dem jag älskar? Eller är pensioneringen ett vemodigt avsked, då livsmeningen genom arbete tas ifrån mig och arbetskamraterna försvinner? Är avskedet från arbetet ovälkommet, en följd av att kraft och orken inte längre räcker till? Eller känner jag lycka?
Nyblivna pensionärer känner sig sällan gamla, men pensionsdagen är ändå ett synligt tecken på att ålderdomen närmar sig. Men vad innebär det att bli äldre? Är det att kroppen inte orkar som förut? Är det sinne och tankar som inte hänger med? Eller är det tvärtom så att årens erfarenheter gör tankarna både vidare och djupare än förut?
Få tillfällen i livet medför så stora omställningar i livet som pensioneringen och få av de händelser som är gemensamma för alla väcker som olika känslor. Pensioneringen är ett möte med livet, så som det har blivit eller som vi har valt det. Här möts tillfälligheter, val, ”öde” och förväntningar. Visst innebär pensioneringen en slutpunkt för en viktig livsfas: arbetets tid. Men den är också startpunkt för en framtid full av möjlighet.
Tidens sätt att leda oss framåt på livsvägen kan få oss att tro att livet bara kommer att fortsätta åt samma håll. Men vi är aldrig dömda till vår framtid. Eftersom upprättelse och förnyelse är två av den kristna trons grundpelare, är de nya möjligheterna alltid en verklighet att räkna med. Gud befriar oss från bördor för att vi skall kunna stå raka i nuet och möta framtiden med tillförsikt.
Jag fattar den himmels blå bekymmerslöshetens pärla i Frälsarkransen, den påminner om livets rastplats. Här får jag vara utan att göra. Här finns inga krav. Den blå pärlan sjunger om livsmod och livslust. I frälsarkransen finns också sex avlånga tystnadspärlor, pärlor som manar till tystnad och eftertanke, i tystnaden kan vi höra gud viska; Jag älskar dej.

Gud; ge mig mod att våga ut i det okända och lyhördhet för vad du vill med mig. Var nära mig när jag måste bryta med kända mönster och rutiner. Jag känner glädje och nyfikenhet inför det som skall komma, men också smärta och vånda inför beslutet att lämna. Jag är stark och svag på samma gång. Gud, gå med mig när jag lever i uppbrottstider